Reflekterar över 2011.
Sitter just nu i min säng på mitt flickrum, solen strålar in rakt i mitt ansikte. Det var längesen jag saknade solljus som jag gör just nu, kanske för att jag de senaste åren vaknat upp och tagit det förgivet då jag bott i Nice. Man blir lätt van vid det.
Fantastiskt vad klimat förändrar människor, eller mig iallafall. Vaknar man upp på morgonen, tittar ut och ser hur solen skiner så börjar energin genast sprudla, annat är det här hemma i Sverige då man aldrig riktigt känner samma känsla. Här får man mest kämpa sig till att få någon sorts energi. Intala sig själv att man är det minsta pigg på att göra något.
Jag har ju varit hemma i snart 2 månader. Tiden har gått både snabbt och långsamt. Det som varit min enda fokus under denna tiden har vart att försöka komma i form, gymmet har gett mig den enda motivationen i vardagen. Den första 1,5månader har jag ju i princip inte "orkat" umgås med vänner eller vara speciellt social överhuvudtaget. Det var väl kanske den där traditionella vinterdepressionen som slog till...
Nu därimot så känner jag att jag börjar vakna upp igen och känner att jag vill umgås med människor, för det är ju egentligen det bästa som finns. Få prata, skratta och umgås med människor man tycker om.
Vad hände egentligen 2011? Jag bröt upp från ett seriöst förhållande, och därmed mitt liv i Nice. Jag älskar att bo i Frankrike och är helt säker på att det är där jag kommer bosätta mig när jag väl ska stadga mig...
När jag väl bröt upp med mitt ex, så var det dagar då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, vart jag skulle få tak över huvudet för natten eller hur allt skulle "lösa sig". Jag är evigt tacksam att jag hade både Josefin och min extra familj Parks i det läget, och är fortfarande obeskrivligt tacksam att de finns i mitt liv.
Jag gjorde min stcw med min vapendragare Josefin, träffade min stora kärlek, var i Athens, jobbade i båtindustrin, bodde i Monaco, träffade intressanta människor, såg intressanta platser, levde livet. På många sätt önskar jag att jag inte åkt tillbaka till Sverige i November utan fortsatt i industrin under hösten också.. Men samtidigt så har det vart skönt att få ladda om batterierna, gjort en soul-search och kommit på vad jag vill med livet, umgåtts med familj och vänner och jag tror att jag är betydligt starkare nu än vad jag var för 2 månader sen. Eftersom jag hamnade i en situation då jag inte visste vad jag ville med mitt liv, då jag inte kände mig särskilt optimistisk till något så tror jag att man bara måste sätta sig ner och riktigt tänka efter. Jag är atm väldigt trygg i det faktum att jag inte har något fast "stabilt" jobb, boende eller liknande som bara hade hållit mig tillbaka från alla möjligheter man har i livet, man har ju världen för sina fötter. Det gäller att leva på riktigt i detta livet, och det är precis vad jag ska göra.
Så 25 år gammal, visst jag har ingen utbildning än (vilket jag jobbar på) men jag har upplevt och sett mycket och jag skulle inte vilja ändra på något.
Fantastiskt hur ödet styr och ställer, jag är glad för alla tårar jag fällt och alla fruktansvärt hårda dagar som jag upplevt, för fan vad man uppskattar när allting bara faller på plats och man är lycklig.
Fantastiskt vad klimat förändrar människor, eller mig iallafall. Vaknar man upp på morgonen, tittar ut och ser hur solen skiner så börjar energin genast sprudla, annat är det här hemma i Sverige då man aldrig riktigt känner samma känsla. Här får man mest kämpa sig till att få någon sorts energi. Intala sig själv att man är det minsta pigg på att göra något.
Jag har ju varit hemma i snart 2 månader. Tiden har gått både snabbt och långsamt. Det som varit min enda fokus under denna tiden har vart att försöka komma i form, gymmet har gett mig den enda motivationen i vardagen. Den första 1,5månader har jag ju i princip inte "orkat" umgås med vänner eller vara speciellt social överhuvudtaget. Det var väl kanske den där traditionella vinterdepressionen som slog till...
Nu därimot så känner jag att jag börjar vakna upp igen och känner att jag vill umgås med människor, för det är ju egentligen det bästa som finns. Få prata, skratta och umgås med människor man tycker om.
Vad hände egentligen 2011? Jag bröt upp från ett seriöst förhållande, och därmed mitt liv i Nice. Jag älskar att bo i Frankrike och är helt säker på att det är där jag kommer bosätta mig när jag väl ska stadga mig...
När jag väl bröt upp med mitt ex, så var det dagar då jag inte visste vart jag skulle ta vägen, vart jag skulle få tak över huvudet för natten eller hur allt skulle "lösa sig". Jag är evigt tacksam att jag hade både Josefin och min extra familj Parks i det läget, och är fortfarande obeskrivligt tacksam att de finns i mitt liv.
Jag gjorde min stcw med min vapendragare Josefin, träffade min stora kärlek, var i Athens, jobbade i båtindustrin, bodde i Monaco, träffade intressanta människor, såg intressanta platser, levde livet. På många sätt önskar jag att jag inte åkt tillbaka till Sverige i November utan fortsatt i industrin under hösten också.. Men samtidigt så har det vart skönt att få ladda om batterierna, gjort en soul-search och kommit på vad jag vill med livet, umgåtts med familj och vänner och jag tror att jag är betydligt starkare nu än vad jag var för 2 månader sen. Eftersom jag hamnade i en situation då jag inte visste vad jag ville med mitt liv, då jag inte kände mig särskilt optimistisk till något så tror jag att man bara måste sätta sig ner och riktigt tänka efter. Jag är atm väldigt trygg i det faktum att jag inte har något fast "stabilt" jobb, boende eller liknande som bara hade hållit mig tillbaka från alla möjligheter man har i livet, man har ju världen för sina fötter. Det gäller att leva på riktigt i detta livet, och det är precis vad jag ska göra.
Så 25 år gammal, visst jag har ingen utbildning än (vilket jag jobbar på) men jag har upplevt och sett mycket och jag skulle inte vilja ändra på något.
Fantastiskt hur ödet styr och ställer, jag är glad för alla tårar jag fällt och alla fruktansvärt hårda dagar som jag upplevt, för fan vad man uppskattar när allting bara faller på plats och man är lycklig.
Kommentarer
Trackback
